Milford Track, NZ 2011
Nya Zeeland 11 - Milford Track
Milford Track
Dag 1: En halvtimmes bussfärd ifrån DOC (Department of Conservation) tog oss upp till Te Anau Downs där en timmes resa på vattnet väntade. Efter ett antal koppar gratis kaffe på båten anlände vi strax till en liten brygga vid Milford Tracks start. Vi genomgick snabbt ett skobad i hopp om att inte sprida den färskräckliga didymo algen som tagit över 60% av Nya Zeelands underabra färskvatten bara de senaste 10 åren. Efter endast 5km anlände vi tidigt till den första stugan. Mycket tid över till att lära känna gruppen, laga underbara måltider på frystorkad mat samt lära sig mängder av nya kortspel. När man väl lyckats somna in väcks alla i panik av att en tjej, Selda ifrån Kanada vaknar upp i panik och skriger Oh my god, oh my god, oh my god. Ficklampor tänds runtom i rummet och en kille som just besökt toaletten rusar snabbt in för att se vad som hänt. Plötsligt inser hon att det bara var en mardröm och ber om ursäkt.
Dag 2: Jag vaknade upp av att vår bunker fyllts med fjärilsmyggor (jämförbara med knott) som hade invaderat oss även kvällen innan. De bet villt över min bara kropp som stack ut utanför min allt för varma sovsäck. Vi åt frukost och folk började lämna stugan allt eftersom solen började klättra över bergstopparna och belysa dalgången vi denna dag skulle passera genom. Jag bestämde mig för att vandra själv denna dag för att kunna vandra i min egen takt och spendera tiden där jag själv bl.a. ville ta fotografier. Jag hade även i baktankarna att skynda mig till vår nästa stuga i hopp om att även hinna klättra upp på bergspasset innan vädret skulle skifta till regn och rusk. Jag kom först fram till stuga nr två redan strax efter tolvslaget. Hungrig som ett djur åt jag tre paket nudlar och en burk tonfisk. Tyvärr redan efter en snabb lunch hade bergpasset försvunnit in i de snabbt växande molnen. Jag stannade kvar i stugan och ca en timme senare började folk att rulla in på löpande band. Med tiden kom även regnet och chansen att gå upp denna dag försvann sakta men säkert. Jag åt en extra gång i brist på något underhållning. Under kvällen spelade några av oss kort igen och stannade uppe till mörkret lagt sig.
Dag 3: Efter en sen frukost i väntan på bättre väder begav jag mig av ifrån stuga nr 2 med Kristine och Kristofer i hopp om att de kunde klarna upp tills vi väl tog oss upp på passet. Vi var de sista att lämna stugan men tyvärr klarnade det inte upp förens sent till kvällen. Med andra ord fick vi inte se mkt mer än toppstugan innan vi började ta oss ner på andra sidan passet. Det bjöds istället på en mer dramatisk vy och att vi slapp regn klagade ingen på. Efter vi klättrat nedför passet kom vi till en liten stuga där vi lämnade väskorna och vandrade en extra timme upp till ett vattenfall som låg vid sidan av huvudleden. Southerland falls med sina 580m fall i tre sektioner var riktigt blött när man kom allt för nära! Sist framme vid stuga 3 efter nästan tolv timmar ute på leden var vi lagom trött och hunriga. Vi tillagade de sista frystorkade maträtterna och gick sedan ut för att titta på den oförglömligt stjärnklara himmelen!
Dag 4: Sista dagen var vi åter sist att lämna stugan och vandrade i lugn takt de sista 18km ut ur dalgången till Sandfly Point där båten skulle plocka upp oss senaste kl. 15.00 till Milford Sound. En otroligt strålande fin dag med mat och bad vid ett gudomligt fint vattenfall konstaterade i att vi missade båten med bara några minuter då vi såg den glida runt udden när vi halft sprungit de sista 2km ner till bryggan. Tur i oturen inväntades ännu en båt för de som valt guidad vandring med andra lyxigare stugor med varm dusch och trerätters middag varje dag samt packning som flögs med helikopter. Vi liftade tillbaka med dom och väl i Milford Sound väntade en stor kall på oss alla! Efter en läskande kall öl hoppade Kristofer på en buss tillbaka till Queenstown i hopp om att få hoppa paraglide dagen därpå. Jag och Kristine tog oss till vår Lodge som vi bokat för en natt där vi även mötte upp Selda och hade en trevlig middag.
Fjordland, South Island, NZ 2011
East coast, South Island, NZ 2011
Nya Zeeland 10
Väl vid immigrationsverket i Dunedin fick jag beskedet att de inte på något vis kunde hjälpa mig med min flygbiljett då det inte fanns några bevis på vad dessa två anställda hade sagt. Med gråten i halsen tog jag mig till Speights ölbryggeri och dränkte det hela i "gratis" öl som serverades i baren efter ca en timmes rundvandring. Lagom rund under fötterna vandrade jag vid lunchtid vidare till chokladfabriken och åt mig proppmätt av all gratis choklad som serverades under deras rundvandring runt alla maskinhallar. På detta serverades det senare en buffé vid någon simpel restaurang som jag kvällen innan hade ätit middagsbuffé vid. Jag stannade i två dagar i Dunedin innan jag fortsatte ner längs östkusten, passerade några vattenfall och en grotta innan jag var framme i Invercargill där natten spenderads på Mc Donalds parkering. Vidare till västkusten tog jag mig in till den djupaste sjön på södra halvklotet där en kortare vandring och ett iskallt dopp avklarades. Väl uppe i Te Anau blev jag tidigt på morgonen väckt av en ranger som tog mina person och biluppgifter innan han hänvisade mig till gratiskampingen som de inte valt att skylta till av någon underlig anledning. Om de fann mig sovandes på en gata igen var risken stor att en $200 böter skulle dyka upp lagom till bilnotan skulle betalas. I Queenstown tog jag in på ett vandrarhem och lämnade tillbaka bilen en dag tidigare än planerat. Jag gick ut fredag och lördag, fick inte mycket sömn och sitter nu vid datorn för att avsluta detta inlägget och se till att john blund tar hand om mig. På tisdag tar jag mig tillbaka ner till Te Anau och förbereder mig inför Milford Track som startar på onsdag morgon. Fyra dagar och tre nätters vandring längs Nya Zeelands mest trafikerade led. Femtio personer startar varje dag den 53 km enkelriktade vandringen genom oslagbar natur med fjäll och vattenfall på 200 meter innan man sista dagen anländer till Milford Sound. En av deras bedårande fjordar och sydligaste glacier på runt 2000 meters höjd.
Vi hörs!
Nya Zeeland 9
Måndag morgon spenderades vid datorn och förberedelse inför avresa till Arturs pass. Lagom efter lunch hade jag plockat upp hyrbilen och begav mig till Subway för en sen lunch och därpå till Pack n Save för att bunkra upp lite mat inför resan till bergen. Just när jag skulle lämna parkeringen stannde jag snabbt till för att fråga en kvinna om jag var på rätt väg. Sekunderna senare brakar jag in i en bil framför som försöker backa ut ifrån parkeringen trots att han ser mig. En gammal man som påstod allt var mitt fel och ifrågasatte varför jag hade stannat i max 10 sekunder för att ställa en enkel fråga. Jag frågade mannen varför han inte anväde sin tuta och fick samma fråga till svar. Han ställer även frågan "Are you staying all day or what?". Jag var själv lite osäker vems fel det var och lämnade till sist platsen då jag ändå hade full försäkring på bilen. Mannen var troligtvis orolig över att behöva betala trots att skadorna inte var stora. Kanske hade han inte heller någon försäkring då det inte är ett krav här i NZ. Jag var glad att inte någon människa hade kommit till skada och forsatte ut på huvudleden då en kvinna ifrån Malaysia förökte att lifta. Jag körde henne kors och tvärs ca en mil innan jag fick lov att fråga vart hon bodde och det visade sig att hon var osäker om vi var på rätt väg. Strax därpå släppte jag av henne då hon äntligen var på sin gata. Tillbaka på min väg bar det äntligen av upp till bergstrakterna. Jag stannade till vid Castle Hill innan jag senare under kvällen kom fram till Arturs pass i regn och blåst. Förhoppningarna om att kunna vandra sjönk drastiskt innan jag fann en utskriven väderprognos vid turistbyrån. Dagen efter bar det av upp emot Avalanche Peak (1833m) där jag stötte på en kille ifrån Israel väl uppe på toppen. Vi vandrade tillsammans tillbaka ner och hade en trevlig konversation. Nästa dag syntes inte ett ända moln till och jag gjorde en längre men lättsammare vandring upp till en något lägre höjd innan det lagom till eftermiddagen åter bar tillbaka till Christchurch där Nyck jag och hans vänner gick ut för att äta middag med ett par ifrån Schweiz som dagen efter skulle flyga tillbaka hem. Torsdag morgon pratade jag med syster och mamma på Skype och fick sedan hjäpa Nyck som hade råkat radera alla bilder på den Schweiziska tjejens kameraminne. Med turen på vår sida fick vi alla bilder tillbaka i tid till att de lyfte ifrån flygplatsen men vi missade avskedslunchen. Torsdag kväll mötte jag upp med Sarah igen. Vi tog en lång promenad och gick därefter ut på middag vid en Italiensk restaurang. Vi pratade om våra minnen ifrån Bora Bora och vad vi hunnit att uppleva under den gågna veckan. Nu är hon åter tillbaka på bussen någonstans med nya äventyr och jag har fortsatt ner längs östkusten för att lagom till ikväll nå Dunedin där jag i morgon ska besöka immigrationsverket för att fråga om vad som gick så snett när jag flög tillbaka ifrån Tahiti. Därefter har jag inte riktigt någon plan förutom att vara tillbaka i Christchurch runt Jul. Igår spenderade jag natten i Timaru med en underbar solnedgång. Under natten blev jag väckt klockan 04.40 av ett gäng ungdomar som hoppade på bilen och börja gunga den, några klädda med bandana för ansiktet. Jag fick halft hjärtattack och efter ett tag startade jag bilen innan en dom även kom fram och slog i sidorutan samt peka mellan mina och hans ögon innan de begavs sig tillbaka till deras tragiska, poänglösa liv...
