Auckland, NZ 2012
Don't choose the one who is better, choose the one who makes you better!
Auckland, NZ 2012
Hejsan "alla" glada läsare,
Snart två veckor sedan sist. Jag har hunnit att landa i Auckland, flyttat in i en trång lägenhet och faktiskt hittat mig ett riktigt bra jobb som jag kan fördriva min tid med. Jag kom hit i början av mars månad och satsade först på att besöka de modellbyraer som jag mailat tidigare. Efter att signerat ett kontrakt och nu insett att jag kom att stanna ett tag skrev jag ut en bunt CV som jag sedan gick runt och delade ut till tänkbara klädesbutiker. Många hade redan ansatt de folk de behövde för tillfället, dock redan efter en vecka började samtalen att ramla in, plötsligt vände det hela och jag kunde själv avgöra mitt öde. Bemötandet jag fick av personalen och managern i butiken jag till sist nu jobbar i var oerhört positivt, vilka människor det finns där ute, fantastiskt! För tillfället jobbar jag nu heltid då min manager idag lämnade landet för en månads semester i Europa. Hoppas han får en trevlig resa i vårt vackra vårväder!
Jag planerar nu att stanna fram tills i mitten av Juni då en sex veckors hemresa troligtvis kommer att äga rum! Känns underbart att börja få lite klartecken i när hemresan blir av. Om jag blir kvar i Sverige eller återvänder tillbaka ner till NZ återstar att se.
Adjö!
Snart två veckor sedan sist. Jag har hunnit att landa i Auckland, flyttat in i en trång lägenhet och faktiskt hittat mig ett riktigt bra jobb som jag kan fördriva min tid med. Jag kom hit i början av mars månad och satsade först på att besöka de modellbyraer som jag mailat tidigare. Efter att signerat ett kontrakt och nu insett att jag kom att stanna ett tag skrev jag ut en bunt CV som jag sedan gick runt och delade ut till tänkbara klädesbutiker. Många hade redan ansatt de folk de behövde för tillfället, dock redan efter en vecka började samtalen att ramla in, plötsligt vände det hela och jag kunde själv avgöra mitt öde. Bemötandet jag fick av personalen och managern i butiken jag till sist nu jobbar i var oerhört positivt, vilka människor det finns där ute, fantastiskt! För tillfället jobbar jag nu heltid då min manager idag lämnade landet för en månads semester i Europa. Hoppas han får en trevlig resa i vårt vackra vårväder!
Jag planerar nu att stanna fram tills i mitten av Juni då en sex veckors hemresa troligtvis kommer att äga rum! Känns underbart att börja få lite klartecken i när hemresan blir av. Om jag blir kvar i Sverige eller återvänder tillbaka ner till NZ återstar att se.
Adjö!
Auckland, NZ 2012
Hej dagboken.
Det var allt för länge sedan jag var på besök här. Månader har gått, tid förbrukats och saker har hunnit att ske. Jag är tillbaka i Auckland, NZ efter att ha spenderat en längre tid nere i Christchurch med vänner och bekanta samt även hunnit med en resa över till Australien där jag under några veckor rest genom några få platser men med mera tid för utforskning. Efter en vecka i Melbourne och längs Great Ocean Road med trevliga människor och annat gott träffade jag äntligen min Svenska vän Martina och tog flyget till Sydney där vi stannade närmare en vecka innan Byron Bay fick gatorna osäkra med två Svenska representanter. Vi hade omedvetet klätt oss i gult och blått när vi anlände till flygbussen. Byron Bay bjöd på många aktiviteter i både vatten, luft och på land! Vandrarhemmet vi bokat i förtid hade till åttio procent skandinaver. Vi fortsatte upp till Brisbane där vi hyrde en bil under 48h, körde längs solkusten till Nossa head och fick uppleva tidernas storm! Vi lyckades iaf klämma in en vattenskotertur på havet och en kortare vandring i Nationalparken innan vi vände tillbaka ner till Brisbane för att besöka min gamla värdfamilj. Kusinen tog oss till Fraser Island över en helg där vi fick smaka på åter igen mycket regn och rusk. Vi spelade mängder av spel och drack öl som vatten innan det bar tillbaka hem via en 30mil oväg då de stora mängderna vatten orsakat översvämningar på motorvägen. Tillbaka i stan träffade jag restrerande av släkten och tog sedan adjö av Martina som återvände ner till jobb i Melbourne. Sista kvällen mötte jag upp Stevie och Juile för en sista middag och utgång, somnade utanför huset kl. 05.00 och blev väckt av att de undrade vart jag var runt sexsnåret. Tillbaka i Auckland har jag förhoppningsvis snart funnit jobb och lägenheten är klar att flytta in till på måndag.
Cheers!
Slutet & Början, NZ 2011-12
Slutet av 2011
Efter en natts vila i Milford Sound checkade jag ut och gick för att möta upp Selda som tidigare hade lämnat vandrarhemmet för att åka på en båttur i fjorden. Vi vandrade längs vägen som slingrade sig upp i bergen till tunneln som tar en genom bergspasset. Tummen stack ut och var denna söndag på högspänn i hopp om att få lift till Queenstown lagom till kvällen. Tre bilar (backpackern, barnfamiljen i husbil samt paret i sportbilen) och ca 6-7 timmar spenderades inna vi väl blev avsläppta mitt i centrum. Planen att möta upp Kristine och Kristofer gick som planerat och vi alla frossa i oss varsin Furgburger och en kall öl innan vi forsatte ner till stranden med några sexpack. När mörkret föll tog vi oss in på en bar med lokalbryggd öl och gasdriven öppen spis. Trevligt avslut på en trevlig tid tillsammans.
Efter någon dag till i Queenstown bokade jag en direktbuss till Christchurch för att få lite tid till att tvätta och planera innan vi skulle åka till Lake Tekapo för julfirande. Tre nätter och fyra dagar spenderades vid en oförglömligt vacker, turkosfärgad sjö. Mängder av mat, öl och dryck mixat med iskallt bad, vandring, kajakturer samt stjänskådning under nätterna gjorde detta till en toppen juletid med Nyck och hans vänner.
Tillbaka i Christchurch vilade jag och inväntade det nya året som firades hos vår vän Sudhan där vi lagade hemlagad pizza och dansade in det nya året.
Idag har jag och Sudhan besökt ett ölbryggeri för lunch och ölprovning samt en vingård där jag insåg att det faktiskt finns vin av god smak.
I morgon åker jag och Nyck tillbaka ner till Lake Tekapo över en natt för att möta upp några av hans vänner ifrån Melbourne, Australien.
Efter en längre tid spenderad i ChCh kan jag nu också intyga att jag fått uppleva en rad efterskalv.
Milford Track, NZ 2011
Nya Zeeland 11 - Milford Track
Milford Track
Dag 1: En halvtimmes bussfärd ifrån DOC (Department of Conservation) tog oss upp till Te Anau Downs där en timmes resa på vattnet väntade. Efter ett antal koppar gratis kaffe på båten anlände vi strax till en liten brygga vid Milford Tracks start. Vi genomgick snabbt ett skobad i hopp om att inte sprida den färskräckliga didymo algen som tagit över 60% av Nya Zeelands underabra färskvatten bara de senaste 10 åren. Efter endast 5km anlände vi tidigt till den första stugan. Mycket tid över till att lära känna gruppen, laga underbara måltider på frystorkad mat samt lära sig mängder av nya kortspel. När man väl lyckats somna in väcks alla i panik av att en tjej, Selda ifrån Kanada vaknar upp i panik och skriger Oh my god, oh my god, oh my god. Ficklampor tänds runtom i rummet och en kille som just besökt toaletten rusar snabbt in för att se vad som hänt. Plötsligt inser hon att det bara var en mardröm och ber om ursäkt.
Dag 2: Jag vaknade upp av att vår bunker fyllts med fjärilsmyggor (jämförbara med knott) som hade invaderat oss även kvällen innan. De bet villt över min bara kropp som stack ut utanför min allt för varma sovsäck. Vi åt frukost och folk började lämna stugan allt eftersom solen började klättra över bergstopparna och belysa dalgången vi denna dag skulle passera genom. Jag bestämde mig för att vandra själv denna dag för att kunna vandra i min egen takt och spendera tiden där jag själv bl.a. ville ta fotografier. Jag hade även i baktankarna att skynda mig till vår nästa stuga i hopp om att även hinna klättra upp på bergspasset innan vädret skulle skifta till regn och rusk. Jag kom först fram till stuga nr två redan strax efter tolvslaget. Hungrig som ett djur åt jag tre paket nudlar och en burk tonfisk. Tyvärr redan efter en snabb lunch hade bergpasset försvunnit in i de snabbt växande molnen. Jag stannade kvar i stugan och ca en timme senare började folk att rulla in på löpande band. Med tiden kom även regnet och chansen att gå upp denna dag försvann sakta men säkert. Jag åt en extra gång i brist på något underhållning. Under kvällen spelade några av oss kort igen och stannade uppe till mörkret lagt sig.
Dag 3: Efter en sen frukost i väntan på bättre väder begav jag mig av ifrån stuga nr 2 med Kristine och Kristofer i hopp om att de kunde klarna upp tills vi väl tog oss upp på passet. Vi var de sista att lämna stugan men tyvärr klarnade det inte upp förens sent till kvällen. Med andra ord fick vi inte se mkt mer än toppstugan innan vi började ta oss ner på andra sidan passet. Det bjöds istället på en mer dramatisk vy och att vi slapp regn klagade ingen på. Efter vi klättrat nedför passet kom vi till en liten stuga där vi lämnade väskorna och vandrade en extra timme upp till ett vattenfall som låg vid sidan av huvudleden. Southerland falls med sina 580m fall i tre sektioner var riktigt blött när man kom allt för nära! Sist framme vid stuga 3 efter nästan tolv timmar ute på leden var vi lagom trött och hunriga. Vi tillagade de sista frystorkade maträtterna och gick sedan ut för att titta på den oförglömligt stjärnklara himmelen!
Dag 4: Sista dagen var vi åter sist att lämna stugan och vandrade i lugn takt de sista 18km ut ur dalgången till Sandfly Point där båten skulle plocka upp oss senaste kl. 15.00 till Milford Sound. En otroligt strålande fin dag med mat och bad vid ett gudomligt fint vattenfall konstaterade i att vi missade båten med bara några minuter då vi såg den glida runt udden när vi halft sprungit de sista 2km ner till bryggan. Tur i oturen inväntades ännu en båt för de som valt guidad vandring med andra lyxigare stugor med varm dusch och trerätters middag varje dag samt packning som flögs med helikopter. Vi liftade tillbaka med dom och väl i Milford Sound väntade en stor kall på oss alla! Efter en läskande kall öl hoppade Kristofer på en buss tillbaka till Queenstown i hopp om att få hoppa paraglide dagen därpå. Jag och Kristine tog oss till vår Lodge som vi bokat för en natt där vi även mötte upp Selda och hade en trevlig middag.
Fjordland, South Island, NZ 2011
East coast, South Island, NZ 2011
Nya Zeeland 10
Väl vid immigrationsverket i Dunedin fick jag beskedet att de inte på något vis kunde hjälpa mig med min flygbiljett då det inte fanns några bevis på vad dessa två anställda hade sagt. Med gråten i halsen tog jag mig till Speights ölbryggeri och dränkte det hela i "gratis" öl som serverades i baren efter ca en timmes rundvandring. Lagom rund under fötterna vandrade jag vid lunchtid vidare till chokladfabriken och åt mig proppmätt av all gratis choklad som serverades under deras rundvandring runt alla maskinhallar. På detta serverades det senare en buffé vid någon simpel restaurang som jag kvällen innan hade ätit middagsbuffé vid. Jag stannade i två dagar i Dunedin innan jag fortsatte ner längs östkusten, passerade några vattenfall och en grotta innan jag var framme i Invercargill där natten spenderads på Mc Donalds parkering. Vidare till västkusten tog jag mig in till den djupaste sjön på södra halvklotet där en kortare vandring och ett iskallt dopp avklarades. Väl uppe i Te Anau blev jag tidigt på morgonen väckt av en ranger som tog mina person och biluppgifter innan han hänvisade mig till gratiskampingen som de inte valt att skylta till av någon underlig anledning. Om de fann mig sovandes på en gata igen var risken stor att en $200 böter skulle dyka upp lagom till bilnotan skulle betalas. I Queenstown tog jag in på ett vandrarhem och lämnade tillbaka bilen en dag tidigare än planerat. Jag gick ut fredag och lördag, fick inte mycket sömn och sitter nu vid datorn för att avsluta detta inlägget och se till att john blund tar hand om mig. På tisdag tar jag mig tillbaka ner till Te Anau och förbereder mig inför Milford Track som startar på onsdag morgon. Fyra dagar och tre nätters vandring längs Nya Zeelands mest trafikerade led. Femtio personer startar varje dag den 53 km enkelriktade vandringen genom oslagbar natur med fjäll och vattenfall på 200 meter innan man sista dagen anländer till Milford Sound. En av deras bedårande fjordar och sydligaste glacier på runt 2000 meters höjd.
Vi hörs!
Nya Zeeland 9
Måndag morgon spenderades vid datorn och förberedelse inför avresa till Arturs pass. Lagom efter lunch hade jag plockat upp hyrbilen och begav mig till Subway för en sen lunch och därpå till Pack n Save för att bunkra upp lite mat inför resan till bergen. Just när jag skulle lämna parkeringen stannde jag snabbt till för att fråga en kvinna om jag var på rätt väg. Sekunderna senare brakar jag in i en bil framför som försöker backa ut ifrån parkeringen trots att han ser mig. En gammal man som påstod allt var mitt fel och ifrågasatte varför jag hade stannat i max 10 sekunder för att ställa en enkel fråga. Jag frågade mannen varför han inte anväde sin tuta och fick samma fråga till svar. Han ställer även frågan "Are you staying all day or what?". Jag var själv lite osäker vems fel det var och lämnade till sist platsen då jag ändå hade full försäkring på bilen. Mannen var troligtvis orolig över att behöva betala trots att skadorna inte var stora. Kanske hade han inte heller någon försäkring då det inte är ett krav här i NZ. Jag var glad att inte någon människa hade kommit till skada och forsatte ut på huvudleden då en kvinna ifrån Malaysia förökte att lifta. Jag körde henne kors och tvärs ca en mil innan jag fick lov att fråga vart hon bodde och det visade sig att hon var osäker om vi var på rätt väg. Strax därpå släppte jag av henne då hon äntligen var på sin gata. Tillbaka på min väg bar det äntligen av upp till bergstrakterna. Jag stannade till vid Castle Hill innan jag senare under kvällen kom fram till Arturs pass i regn och blåst. Förhoppningarna om att kunna vandra sjönk drastiskt innan jag fann en utskriven väderprognos vid turistbyrån. Dagen efter bar det av upp emot Avalanche Peak (1833m) där jag stötte på en kille ifrån Israel väl uppe på toppen. Vi vandrade tillsammans tillbaka ner och hade en trevlig konversation. Nästa dag syntes inte ett ända moln till och jag gjorde en längre men lättsammare vandring upp till en något lägre höjd innan det lagom till eftermiddagen åter bar tillbaka till Christchurch där Nyck jag och hans vänner gick ut för att äta middag med ett par ifrån Schweiz som dagen efter skulle flyga tillbaka hem. Torsdag morgon pratade jag med syster och mamma på Skype och fick sedan hjäpa Nyck som hade råkat radera alla bilder på den Schweiziska tjejens kameraminne. Med turen på vår sida fick vi alla bilder tillbaka i tid till att de lyfte ifrån flygplatsen men vi missade avskedslunchen. Torsdag kväll mötte jag upp med Sarah igen. Vi tog en lång promenad och gick därefter ut på middag vid en Italiensk restaurang. Vi pratade om våra minnen ifrån Bora Bora och vad vi hunnit att uppleva under den gågna veckan. Nu är hon åter tillbaka på bussen någonstans med nya äventyr och jag har fortsatt ner längs östkusten för att lagom till ikväll nå Dunedin där jag i morgon ska besöka immigrationsverket för att fråga om vad som gick så snett när jag flög tillbaka ifrån Tahiti. Därefter har jag inte riktigt någon plan förutom att vara tillbaka i Christchurch runt Jul. Igår spenderade jag natten i Timaru med en underbar solnedgång. Under natten blev jag väckt klockan 04.40 av ett gäng ungdomar som hoppade på bilen och börja gunga den, några klädda med bandana för ansiktet. Jag fick halft hjärtattack och efter ett tag startade jag bilen innan en dom även kom fram och slog i sidorutan samt peka mellan mina och hans ögon innan de begavs sig tillbaka till deras tragiska, poänglösa liv...
Nya Zeeland 8
Tillbaka i NZ redo för nya äventyr tog jag och Sarah oss till ett vandrarhem inne i Auckland centrum sent på måndag kväll. Vi tog varsin hamburgare på Mc Donalds och pratade sedan en stund innan vi gick till sängs. Efter en liten kort sovmorgon tog vi varsin dusch och gick sedan ner för att äta frukost samt checka ut ifrån vandrarhemmet. Vi gick till en park och satte oss i solen för att prata om hur vi haft det på Bora Bora. Vi tog adjö och jag gick tillbaka till min bekanta vän. Alice var alltid lika glad och trevlig! Vi pratade om min resa till Franska Polynesien och gick senare under kvällen ut för en bit mat. Jag sov över hos henne och flög dagen efter ner till Nyck i Christchurch där jag spenderade resterande dagarna av veckan. Jag besökte Christchurch centrum och botaniska trädgården medans Nyck jobbade. Sedan åt vi middag med hans gamla kollegor en kväll innan vi på lördag åkte till Mt Somers i två bilar och vandrade över dagen. Tillbaka i Christchurch åkte vi på en hemmafest och tidigt på söndag morgon bar det av till söndagsmarknaden där Nyck deltog för att bli av med sina saker inför en kommande flytt till Auckland. Nu är det söndag kväll och i morgon hyr jag en bil och åker troligtvis till Arthurs pass för vandring de kommande tre dagarna. Onsdag kväll är jag tillbaka i Christchurch för party och på torsdag ska jag träffa Sarah igen som under eftermiddagen anländer till Christchurch.
Franska Polynesien 2011 (Tahiti, Moorea, Bora Bora)
Franska Polynesien 2011
Jag anlände till Papeetes internationella flygplats runt midnatt till den 4e Nov. Med tre sedda filmer på flyget var det lagom med lite sömn. Jag fann en smal bänk där också en äldre man tog sig en tupplur. Efter mycket svett ifrån den chockade värmen och försök att finna en någorlunda behaglig position vaknade jag plötsligt upp igen. Det starka ljuset som chockade mina nyvakna ögon bekräftade samtidigt att jag hade lyckats fått några timmars sömn. Flygplatsen började fyllas med nya resenärer och jag kände att det var dags för frukost, en baguette och vatten fick det bli. Klockan närmade sig fem och jag frågade en vakt hur jag kunde ta mig in till centrum för att finna boende. På andra sidan vägen anlända ganska så snart den fullpackade bussen lagom i morgonrushen. Väl inne i stan hittade jag ganska direkt till informationscentret vilka öppnade klockan halv åtta. Med full packning kände jag inte för någon direkt rundtur utan tog fram kameran för ett par fotografier. Efter blivit informerad gav jag mig in i smeten för att finna det enda existerande vandrarhemmet o Franska Polynesien. Det var för tidigt för att checka in, men att bli av med sin tjugo kilos packning räckte gott för mig. Med kameran i hand tog jag mig tillbaka ner till centrum och såg mig omkring. Jag vandrade genom en park och fram till en marnad där jag köpte lunch innan det bar av tillbaka till informationscentret för mer information.
När jag insett att det bästa var att lämna ön Tahiti blev mataffären nästa stopp där jag köpte på mig mat inför min kommande resa över till ön Moorea. Väl tillbaka till vandrarhemmet slockande jag till vid tvåsnåret på dagen och vaknade sedan till för att tömma blåsan vid åttatiden morgonen efter. Därefter slurmade jag till fram tills halv tio då det blev dags för en dusch och utcheckning. Efter en svalkande dusch bar det av ner till hamnen. På vägen ner stannade jag till för att köpa snorkel och simglasögon i hopp om att få se något färglatt i det glasklara vattnet. Efter en halvtimmes färd över havet väntades ca en timmes bussfärd till västra sidan utav ön. Där låg Camping Nelson vilka erbjöd en säng i en liten koja utan något skydd ifrån mygg. Priset var iaf behagligt på runt 150 riksdaler/natt. Efter ett kort besök vid den lokala mataffären på ön insåg jag att ta med sig mat var rätt så meningslöst då priserna var i stort sätt detsamma. Jag gick tillbaka med varorna jag köpt och betalade sedan för min kamping när jag äntligen fått lite växel. Det blev en lugn första kväll på Moorea med en vacker solnedgång innan jag redan vid sjutiden gick till sängs då det inte fanns mycket mer att göra ensam och redan bäcksvart. Tack vare värme och mygg tog det ca fyra timmar att somna. Senare under natten vaknar jag upp med svullnader runt alla bett som de blodtörstiga myggen lyckats hunnit med. Jag tog mig ut ur rummet i försök om att finna en lösning. Till slut snodde jag en bunt häftstift ifrån infotavlan, tog mig tillbaka till rummet och spännde upp överkastet som tur nog var tillräckligt stort för att skapa en lite koja. Jag kände mig sedan mycket nöjd med min lösning tills de att jag insåg hur varmt det blev där inne om nätterna. Värme var dock lättare att behärska än alla kliande bett och surrande myggor.
Morgonen därpå tar jag mig upp runt åttasnåret och efter frukost tar jag mig ut på upptäcktsfärd längs den smala slingrande vägen runt ön. Jag kom in på en resort och tittade på en grupp turister som badade med delfiner. Efter att ha fortsatt en bit längre och haft en enklare lunch längs vägen vände det tillbaka till campingen. Det var dags för middag. Senare gick jag för att använda lite internet samt fråga om en vespauthyrning inför morgondagen. Tidig kväll igen vid åttatiden och nästa morgon var tanken att gå upp med solen och utnyttja hela dagen på vespan, men det slutade med kom iväg vid niotiden. Att jag kunde sova så mycket var oförståligt. Turen runt ön var mycket trevlig med många fina platser. Bl.a. en oförglömlig strand med kritvit sand och glasklart vatten. Plötsligt tog kamerabatteriet slut och jag begav mig tillbaka till campingen i hopp om att hinna ladda om inför nästa soldnedgång. Sista heldagen på Moorea spenderades i stort sätt på campingen. Jag fann en Svensk bok i köket och tänkte att jag för en gångs skull kunde pröva på att läsa igen. Hypnotisören av Lars Kepler, en 600 sidor lång däckare som snabbt slukades inom ett par tre dagar.
Nu hade det hunnt blivit onsdag och jag begav mig tillbaka till färjan med ytterliggare en halvtimme ute på havet. Tillbaka på huvudön Tahiti började jakten efter en hyrbil. Jag hade nu en och en halv dag innan planet lyfte till Bora Bora och tanken var att hinna se något av även Tahiti. Efter ett besök hos Renault och försök att finna Hertz gav jag upp då tiden började att rinna ut. Det var någon fransk ledig dag på fredagen vilket ledde till att allt var stängt så inga bilar kunde återlämnas. Istället spenderades ytterliggare en och en halv dag i Papeete. Torsdag kväll stannade jag för en gångs skull uppe till efter niotiden. Jag träffade en tjej ifrån Holland som talade Engelska! Just innan vi tod adjö insåg vi att vi satt på samma flyg tillbaka till Nya Zeeland och att vi kanske möts igen redan på Bora Bora. Jag fick plötsligt svårt att sova natten till fredagen. Många tankar kring Bora Bora och oroligheten att missa flyget då jag inte hade någon klocka att ställa alarm på. Jag hade bett damen som ägde vandrarhemmet att väcka mig redan vid femtiden med kunde tyvärr inte lita på henne tillräckligt. Risken att missa flyget var helt enkelt för stor. Jag vaknade till ett antal gånger under natten innan ett alarm pep till ovanför mig. Den äldre mannen som bodde uppe på loftet ovanför klättrade strax därpå ner för stegen och jag bad om att få veta tiden på dygnet. När jag fått veta att hon redan var fem piggna jag snabbt till och hoppade in i duschen. Jag hörde att damen kom för att väcka mig strax därpå. Hon hade även erbjudit att köra mig till flygplatsen om ingen buss gick då det var denna lediga dag. Jag gick tidigt till stationen i hopp om att bussarna fortfarande var i trafik. Dagen innan hade jag gått till informationscentret för att få ett vettigare svar, men utan något direkt bekräftande fick jag bara göra ett försök. Bussen var tolv gånge billigare, vilket för mig och min budget var värt försöket då bussen äntligen dök upp efter ca en kvarts väntan. På flygplatsen åt jag lite frukt och började avsluta boken om hypnotisören.
När alla vi nyfikna resenärer äntligen började skymta Bora Bora såg man hur alla vred och vände på sig i hopp om att se något ut ifrån planets alla små fönster. Vi landade mjukt och hade nu en väntande färja som skulle ta oss till huvudön. Där väntade Gèrard i hamnen med en liten skylt "Sunset Hill Lodge". Vi körde knappa kilometern tills vi var framme. Ett vanligt hus med en bakgård fylld av små lägenheter och en mycket trevlig liten trädgård med bl.a. fem olika bananträd. Det var en Polynesisk roddfinal vid södra delen av ön så jag lånande en av Gérards cyklar och bar mig snabbt i väg ut på den smala lilla krokiga vägen som slingrade sig längs kusten. Efter ca sex kilometer var jag framme. Folk, mat, dryck och hög musik spelades i väntan på den första båten i målgång. Jag glömde såklart att smörja in solskyddsfaktor och kom hem med en fin bondbränna. En kall dusch och mycket hudkräm väntade i hopp om att in flagna. På vägen tillbaka hade jag stannat till vid affären och köpt alla gourmévaror jag kunde finna. Finmiddag lagades till med pasta bologneise på burk. Efter en underbar middag blev det en promenad för att se om det var livat efter finalen. Jag insåg att det större firandet pågick sex kilometer söderut och återvände tillbaka till en efterlängtad säng. Nästan elva timmar senare var det äntligen dags att kliva upp igen. En ny dag med nya äventyr! Jag tog mig ner till affären och köpte en nybakad baguette och lagade sedan till en smarrig frukost med mycket färsk frukt. Senare frågade jag Gérard om det var möjligt att bestiga någon av bergstopparna som man skymtade ifrån hans bakgård.
Efter att ha fått direktioner och en mobiltelefon för nödsituation bar det av med målet att närma mig ena toppen, vilket i sin tur var omöjlig att bestiga. Mängder av svett pumpades ut ur kroppen längs den leriga och branta stigen som ibland nästan var omöjlig att urskilja mitt inne i den djungelliknande miljön. Rep, rötter och hängande kvistar fick hjälpa en att inte tappa greppet helt när fötterna slant hejdlöst på det hala underlaget. Till sist nådde jag till en punkt där jag såg repet, men inte på något sätt kunde komma närmare än två meter då det inte fanns något att greppa. När jag snabbt tittade bakåt blev jag chockad över hur brant det verkligen var och fick en kort stund en panikartad känsla då jag inte visste hur jag skulle ta vända om och ta mig tillbaka nedför branten. Jag insåg hur sjukt dålig min kameraväska var som hejdlöst fladdrat omkring och under korta stunder förstört för mitt balanssinne. I ett sista försök tog jag av mig väskan men insåg snabbt att det var omöjligt. Jag började ta mig tillbaka ner i lagom takt för att slippa vidta någon skräckartad färd om något skulle slinta. Tillbaka i djungeln tappade jag spåret och fick helt enkelt finna min egna lilla väg. I oro om att komma till något stup där jag skulle få lov att vända om svor och skrek jag för mig själv. Jag skar mig på vassa blad och slog i knäna i sten och kvistar. Humöret började att svika när jag plötsligt fick syn på en slang som var instucken emellean stenarna, troligtvis för vatten. Nya hopp om att jag närmade mig hus och därmed något typ av väg forsatte mig i raskare takt. Äntligen kom hoppet tillbaka och strax därpå kunde ett nybygge skymtas när den täta skogen började spricka upp. Nu väntades bara ett par kilometer längs den slingrande kustvägen innan en dusch stod i kö. Kvällen blev lugn med mat samt en liten promenad till en rastaurang och bar. Efter ett kort, dött besök och ingen god öl på menyn somnade jag strax in på loftet medan en riktig tropisk regnskur passerade förbi.
Lagom tills jag vaknade på söndag morgon hade den närliggande kyrkan fyllts med uppklädda människor. Det spelades mjukt på ett piano samtidigt som psalmer sjöngs i en behaglig volym. Jag cyklade ner till affären för färskt bröd och hade senda en lugn frukost innan det bar av på nytt för att finna helikopterfirman som hade ett specialerbjudande under helgen. Efter lite oklara direktioner av Christel som hade flygit dagen innan var jag plötsligt sex kilometer längre ner längs vägen utan att ha skymta någonting. Jag fick hjälp vid ett hotel som förklarade att det låg mycket nära där jag bodde. Jag forsatte istället runt den 32km långa ön, kom tillbaka till lodgen och åt lite innan jag på nytt försökte finna till helikoptern. Efter en fem minuters flygtur vände det tillbaka hem. Det var fantastiskt vackert att se lagunen ifrån höjden som helikoptern gav, men det kunde för mig jämföras med min bergsbestigning dagen innan vilket gav en obegränsad tid av att beskåda de bedårande färgerna som lagunen erbjöd. En ny ung och mycket söt tjej hade anlänt när jag återkom till Loden. Hon var ifrån Tyskland och verkade kunna tala bra Engelska. Inombords log jag stort i hopp om att kanske kunna spendera lite tid tillsammans i paradiset där endas par existerade. Jag åt middag och frågade senare om hon ville följa med på en promenad innan det blev för mörkt ute. Solnedgången hade vi tyvärr redan missat. Hon hette Sarah och det var hennes fjärde vecka hemifrån. Tidigare hade hon rest en vecka längs Kaliforniens västkust och därefter två veckor runt på några av de andra underbara öarna som Franska Polynesien hade att erbjuda. Nästa stopp var NZ och även hon satt på samma flyg tillbaka på söndag eftermiddag. Väl tillbaka pratade vi med Gérard och Christel om meditation och fasta när Sarah plötsligt hämtade en tårta! Det visade sig vara hennes födelsedag.
Nästa dag packades massäck och mängder av vatten innan vi for iväg och blev avsläppta vid Matira Beach i tre kajaker. När vi återkom efter en underbar dag med snorkling och picknick på en strand saknades en paddel. Det var såklart jag som hade tappat den någon gång under tiden vi snorklade. Jag hade lånat en av flickornas paddel, paddlat omkring i ca en timme och hastigt bestigit en topp av en ö i hopp om att skymta något innan jag insett att det såklart var omöjligt att återfinna den. Jag återvända tillbaka till de strandsatta fickorna på den öde ön och fick sedan straffet att bogsera en av dom tillbaka till där vi startade vår expedition. På det får inte glömmas att det tillkom en räkning på över tusen riksdaler. När vi blivit upphämtade och var tillbaka stod en kall dusch högt upp på listan. Senare bestämde jag och Sarah oss för att laga mat tillsammans. Det fick återigen bli pasta bolognaise och till det prövade vi oss på min vodka kokos och hennes rom som hon burit med sig hela vägen hemifrån Tyskland. Senare under kvällen kom Christel över på en drink innan hon ganska snabbt lämnade oss ensamma igen då hon kände sig riktigt utmattad och såg fram emot lite sömn på soffan hon krashade över på då det inte fanns någon ledig lägenhet för tillfället. Jag och Sarah blev uppe till närmare tretiden innan också vi försökte somna in bland alla kacklande tuppar och annu en tropisk regnskur som passerade ganska så kvickt.
Tisdag morgon fick kämpa för att få se mig i liv! Tillslut satt jag ute på terassen och efter två koppar kaffe började kroppen att reagera på signalerna. Efter en lugn och mycket varm förmiddag kom regnet lagom till eftermiddagen. Sarah lagade en färsk tonfisksallad som verkade vara en lokal rätt i Franska Polynesien. Jag gillade den startk! Vi spenderade kvällen och natten med mycket prat och gick senare ut för att se på stjärnfall på den klara himmelen. Jag fick se mitt näst största stjärnfall någonsin. Vi bestämde oss för att sömn inte existerade och när klockan slog 04.30 var det lagom med en kopp kaffe i väntan på soluppgången. Onsdag förmiddag spederades lugnt vid lodgen och lagom till lunch väkte jag Sarah som råkat hamna tillbaka i sängen. Jag hade lagat till några hamburgare med diverse tillbehhör som vi tömde ner i säcken. Vi sa adjö till Christel som skulle åka tillbaka hem till Nya Katalonien innan vi till sist tog oss iväg ut på en liten upptäcksfärd på varsin cykel. En regnskur vid stranden och kaffe inne på en bar slank ner innan vi fick lov att vända tillbaka hem då Gérard skulle bjuda på middag vid sjutiden. Fantastiskt god mat lagad av en gammal fransk kock! Jag och Sarah återgick senare till våra samtal om allt och inget innan en tidig kväll väntade då vi dagen efter skulle upp för en 12km kajaktur.
Solen stekte lagom på våra möra Europeiska kroppar när vi sakta tog oss ut på lagunen. Vi besökte snabbt en privat ö och fann lite snorkling innan vi smått utmattade närmade oss vår picknick ö. Vi frågade de lokala om det var okej att stanna och vila oss en stund i hettan. Efter att lite bröd, nötter och färsk frukt sjunkigt ner fattades bara några minuters vila där vi nu låg och lyssnade på havets små vågor under trädets skugga. Jag slumrar snabbt till då plötsligt två pojkflickor kom förbi med en uppskuren frukttallrik och önskar oss varmt välkomna till Bora Bora. Tillbaka efter ännu en underbar dag i paradiset lagar vi till lite enkel mat och tillbringar kvällen uppe i Sarahs lägenhet med hennes toppvy. Vi sover båda ut på fredag morgon och tar en tur upp till ett vackert träd som jag vandrat till tidigare under vistelsen. Där stöter vi på skräckinjagande mördarmyggor stora som bin. Vi tar lite bilder och vandrar sedan tillbaka ner till våra cyklar. Sista heldagen bokade vi en båttur runt hela lagunen. Vi snorklade vid underbara koraller och färglada fiskar, simmade med hajar och stingrockor samt stannade till på en ö för att äta en underbar lunch! Senare bestod dagen av att packa, tvätta och se till att verkligen få med sig allt.
Sarah tog på söndag morgon ett tidigare flyg till Papeetes internationella flygplats där vi några timmar senare möttes upp igen. Vi satte oss ner vid det enda existerande kaféet och skrev några kort då jag insåg att jag inte hade alla adresser som jag skulle behövt. Plötsligt hade tiden runnit iväg och det var bara en timme kvar tills planet lyfte. Vi hade inte checkat in våra väskor eller passerat någon kontroll ännu. Vi skyndar oss iväg och när vi lämnar våra uppgifter för att få våra biljetter visar de sig att jag inte får följa med på flyget då jag inte har någon utresa ifrån Nya Zeeland. Jag visste väl om detta då jag varit där två gånger tidigare. Skillnaden denna gång var att polisen när jag lämnade Nya Zeeland inför resan till Franska Polynesien sa till mig att det inte behövdes så jag bekymrade mig aldrig om det hela när jag var i paradiset. Efter att jag börjat ifrågasätta hur det kunde vara möjligt kommer den ansvarige och ser på mig som om jag är hjärndöd då han sagta säger, nu tar vi detta ifrån början.. Och så drar han ut på varenda ord när han säger: Har du en biljett bokad ut ifrån Nya Zeeland. Jag svarar såklart åter nej och börjar att få lite panik.. Jag känner hur mycket jag skulle vilja möta denna hjärndöda polis igen! Jag gjorde mitt bästa för att behålla lugnet när de säger att jag kan boka en panikbiljett. Tankar flög omkring, jag hade ju inte tänkt det minsta på när jag nu skulle lämna Nya Zeeland igen. Vi börjar att se på några biljetter när jag fått ur mig ett datum. Den ansvarige killen skiftar och blir plötsligt riktigt trevlig. Efter att ha skrivit ut några exempel frågar han om jag är säker på mitt datum. Jag frågar om jag har något alternativ då tiden börjat att rinna ut. Han meddelar att planet inte lyfter utan oss. Jag bokar till sist en biljett som blev tre gånger dyrare än vad jag tidigare fann. Väl vid betalningen fungerade inte mitt Visa kort så Sarah fick lov att betala resterande 800kr när jag tömt min plånbok på de Polynesiska pengarna. När vi sedan börjar springa och ska ut igenom dörren trycker jag till istället för att dra in den. Dörren fastnar och vi kommer inte ut. Personal kommer fram och försöker vrida och vända och peta med en pänna innan vi till sist får upp den igen och vi kan springa till den första säkerhetskontrollen. Allt var stängt då vi var de sista resenärerna. De slog på bandet till skannern igen och vi gick igenom med grönt ljus. In med allt i fickorna och springandes med byxorna halft nere förösker jag stoppa i bältet samtidigt som jag kommer fram till sista stoppet där vi visar upp våra biljetter och springer nedför trapporna och ut på flygplatsen. Vi fortsätter fram till planet och uppför trapporna. Alla väntar tyst i planet och vi var äntligen på plats!
Nya Zeeland 7
Efter en trevlig helg med Nyck och hans vänner spenderades ytterliggare några dagar i Auckland city innan jag och två tyska killar, Carl och Niklas tog en 4,5h färja till Great Barrier Island. Där vandrade vi i regn och rusk i tre dagar. Korsade ön och badade i varma källor. Sedan ansåg vi oss värda två nätter på ett hostel vilket var ett eget hus med varsit rum uta på en åker. Jag hade lyckats dra på mig öronvärk och lite feber vilket ledde till två ganska avslappnade dagar utan några direkta utflykter. Ön hade ca 500 pers boende permanent. Underbara människor som flytt ifrån vår stressiga miljö. Får skriva mer vår tripp en annan dag
I morgon lyfter flyget till Franska Polynesien. En vecka på huvudön Tahiti utan något boende bokat än så länge. Därefter bär det av till efterlängtade Bora Bora och ytterliggare 9 nätter innan jag återvänder tillbaka till Nya Zeeland och tar mig ner till sydön.
