gyllback

Jag anlände till Papeetes internationella flygplats runt midnatt till den 4e Nov. Med tre sedda filmer på flyget var det lagom med lite sömn. Jag fann en smal bänk där också en äldre man tog sig en tupplur. Efter mycket svett ifrån den chockade värmen och försök att finna en någorlunda behaglig position vaknade jag plötsligt upp igen. Det starka ljuset som chockade mina nyvakna ögon bekräftade samtidigt att jag hade lyckats fått några timmars sömn. Flygplatsen började fyllas med nya resenärer och jag kände att det var dags för frukost, en baguette och vatten fick det bli. Klockan närmade sig fem och jag frågade en vakt hur jag kunde ta mig in till centrum för att finna boende. På andra sidan vägen anlända ganska så snart den fullpackade bussen lagom i morgonrushen. Väl inne i stan hittade jag ganska direkt till informationscentret vilka öppnade klockan halv åtta. Med full packning kände jag inte för någon direkt rundtur utan tog fram kameran för ett par fotografier. Efter blivit informerad gav jag mig in i smeten för att finna det enda existerande vandrarhemmet o Franska Polynesien. Det var för tidigt för att checka in, men att bli av med sin tjugo kilos packning räckte gott för mig. Med kameran i hand tog jag mig tillbaka ner till centrum och såg mig omkring. Jag vandrade genom en park och fram till en marnad där jag köpte lunch innan det bar av tillbaka till informationscentret för mer information.

När jag insett att det bästa var att lämna ön Tahiti blev mataffären nästa stopp där jag köpte på mig mat inför min kommande resa över till ön Moorea. Väl tillbaka till vandrarhemmet slockande jag till vid tvåsnåret på dagen och vaknade sedan till för att tömma blåsan vid åttatiden morgonen efter. Därefter slurmade jag till fram tills halv tio då det blev dags för en dusch och utcheckning. Efter en svalkande dusch bar det av ner till hamnen. På vägen ner stannade jag till för att köpa snorkel och simglasögon i hopp om att få se något färglatt i det glasklara vattnet. Efter en halvtimmes färd över havet väntades ca en timmes bussfärd till västra sidan utav ön. Där låg Camping Nelson vilka erbjöd en säng i en liten koja utan något skydd ifrån mygg. Priset var iaf behagligt på runt 150 riksdaler/natt. Efter ett kort besök vid den lokala mataffären på ön insåg jag att ta med sig mat var rätt så meningslöst då priserna var i stort sätt detsamma. Jag gick tillbaka med varorna jag köpt och betalade sedan för min kamping när jag äntligen fått lite växel. Det blev en lugn första kväll på Moorea med en vacker solnedgång innan jag redan vid sjutiden gick till sängs då det inte fanns mycket mer att göra ensam och redan bäcksvart. Tack vare värme och mygg tog det ca fyra timmar att somna. Senare under natten vaknar jag upp med svullnader runt alla bett som de blodtörstiga myggen lyckats hunnit med. Jag tog mig ut ur rummet i försök om att finna en lösning. Till slut snodde jag en bunt häftstift ifrån infotavlan, tog mig tillbaka till rummet och spännde upp överkastet som tur nog var tillräckligt stort för att skapa en lite koja. Jag kände mig sedan mycket nöjd med min lösning tills de att jag insåg hur varmt det blev där inne om nätterna. Värme var dock lättare att behärska än alla kliande bett och surrande myggor.

Morgonen därpå tar jag mig upp runt åttasnåret och efter frukost tar jag mig ut på upptäcktsfärd längs den smala slingrande vägen runt ön. Jag kom in på en resort och tittade på en grupp turister som badade med delfiner. Efter att ha fortsatt en bit längre och haft en enklare lunch längs vägen vände det tillbaka till campingen. Det var dags för middag. Senare gick jag för att använda lite internet samt fråga om en vespauthyrning inför morgondagen. Tidig kväll igen vid åttatiden och nästa morgon var tanken att gå upp med solen och utnyttja hela dagen på vespan, men det slutade med kom iväg vid niotiden. Att jag kunde sova så mycket var oförståligt. Turen runt ön var mycket trevlig med många fina platser. Bl.a. en oförglömlig strand med kritvit sand och glasklart vatten. Plötsligt tog kamerabatteriet slut och jag begav mig tillbaka till campingen i hopp om att hinna ladda om inför nästa soldnedgång. Sista heldagen på Moorea spenderades i stort sätt på campingen. Jag fann en Svensk bok i köket och tänkte att jag för en gångs skull kunde pröva på att läsa igen. Hypnotisören av Lars Kepler, en 600 sidor lång däckare som snabbt slukades inom ett par tre dagar.

Nu hade det hunnt blivit onsdag och jag begav mig tillbaka till färjan med ytterliggare en halvtimme ute på havet. Tillbaka på huvudön Tahiti började jakten efter en hyrbil. Jag hade nu en och en halv dag innan planet lyfte till Bora Bora och tanken var att hinna se något av även Tahiti. Efter ett besök hos Renault och försök att finna Hertz gav jag upp då tiden började att rinna ut. Det var någon fransk ledig dag på fredagen vilket ledde till att allt var stängt så inga bilar kunde återlämnas. Istället spenderades ytterliggare en och en halv dag i Papeete. Torsdag kväll stannade jag för en gångs skull uppe till efter niotiden. Jag träffade en tjej ifrån Holland som talade Engelska! Just innan vi tod adjö insåg vi att vi satt på samma flyg tillbaka till Nya Zeeland och att vi kanske möts igen redan på Bora Bora. Jag fick plötsligt svårt att sova natten till fredagen. Många tankar kring Bora Bora och oroligheten att missa flyget då jag inte hade någon klocka att ställa alarm på. Jag hade bett damen som ägde vandrarhemmet att väcka mig redan vid femtiden med kunde tyvärr inte lita på henne tillräckligt. Risken att missa flyget var helt enkelt för stor. Jag vaknade till ett antal gånger under natten innan ett alarm pep till ovanför mig. Den äldre mannen som bodde uppe på loftet ovanför klättrade strax därpå ner för stegen och jag bad om att få veta tiden på dygnet. När jag fått veta att hon redan var fem piggna jag snabbt till och hoppade in i duschen. Jag hörde att damen kom för att väcka mig strax därpå. Hon hade även erbjudit att köra mig till flygplatsen om ingen buss gick då det var denna lediga dag. Jag gick tidigt till stationen i hopp om att bussarna fortfarande var i trafik. Dagen innan hade jag gått till informationscentret för att få ett vettigare svar, men utan något direkt bekräftande fick jag bara göra ett försök. Bussen var tolv gånge billigare, vilket för mig och min budget var värt försöket då bussen äntligen dök upp efter ca en kvarts väntan. På flygplatsen åt jag lite frukt och började avsluta boken om hypnotisören.

När alla vi nyfikna resenärer äntligen började skymta Bora Bora såg man hur alla vred och vände på sig i hopp om att se något ut ifrån planets alla små fönster. Vi landade mjukt och hade nu en väntande färja som skulle ta oss till huvudön. Där väntade Gèrard i hamnen med en liten skylt "Sunset Hill Lodge". Vi körde knappa kilometern tills vi var framme. Ett vanligt hus med en bakgård fylld av små lägenheter och en mycket trevlig liten trädgård med bl.a. fem olika bananträd. Det var en Polynesisk roddfinal vid södra delen av ön så jag lånande en av Gérards cyklar och bar mig snabbt i väg ut på den smala lilla krokiga vägen som slingrade sig längs kusten. Efter ca sex kilometer var jag framme. Folk, mat, dryck och hög musik spelades i väntan på den första båten i målgång. Jag glömde såklart att smörja in solskyddsfaktor och kom hem med en fin bondbränna. En kall dusch och mycket hudkräm väntade i hopp om att in flagna. På vägen tillbaka hade jag stannat till vid affären och köpt alla gourmévaror jag kunde finna. Finmiddag lagades till med pasta bologneise på burk. Efter en underbar middag blev det en promenad för att se om det var livat efter finalen. Jag insåg att det större firandet pågick sex kilometer söderut och återvände tillbaka till en efterlängtad säng. Nästan elva timmar senare var det äntligen dags att kliva upp igen. En ny dag med nya äventyr! Jag tog mig ner till affären och köpte en nybakad baguette och lagade sedan till en smarrig frukost med mycket färsk frukt. Senare frågade jag Gérard om det var möjligt att bestiga någon av bergstopparna som man skymtade ifrån hans bakgård.

Efter att ha fått direktioner och en mobiltelefon för nödsituation bar det av med målet att närma mig ena toppen, vilket i sin tur var omöjlig att bestiga. Mängder av svett pumpades ut ur kroppen längs den leriga och branta stigen som ibland nästan var omöjlig att urskilja mitt inne i den djungelliknande miljön. Rep, rötter och hängande kvistar fick hjälpa en att inte tappa greppet helt när fötterna slant hejdlöst på det hala underlaget. Till sist nådde jag till en punkt där jag såg repet, men inte på något sätt kunde komma närmare än två meter då det inte fanns något att greppa. När jag snabbt tittade bakåt blev jag chockad över hur brant det verkligen var och fick en kort stund en panikartad känsla då jag inte visste hur jag skulle ta vända om och ta mig tillbaka nedför branten. Jag insåg hur sjukt dålig min kameraväska var som hejdlöst fladdrat omkring och under korta stunder förstört för mitt balanssinne. I ett sista försök tog jag av mig väskan men insåg snabbt att det var omöjligt. Jag började ta mig tillbaka ner i lagom takt för att slippa vidta någon skräckartad färd om något skulle slinta. Tillbaka i djungeln tappade jag spåret och fick helt enkelt finna min egna lilla väg. I oro om att komma till något stup där jag skulle få lov att vända om svor och skrek jag för mig själv. Jag skar mig på vassa blad och slog i knäna i sten och kvistar. Humöret började att svika när jag plötsligt fick syn på en slang som var instucken emellean stenarna, troligtvis för vatten. Nya hopp om att jag närmade mig hus och därmed något typ av väg forsatte mig i raskare takt. Äntligen kom hoppet tillbaka och strax därpå kunde ett nybygge skymtas när den täta skogen började spricka upp. Nu väntades bara ett par kilometer längs den slingrande kustvägen innan en dusch stod i kö. Kvällen blev lugn med mat samt en liten promenad till en rastaurang och bar. Efter ett kort, dött besök och ingen god öl på menyn somnade jag strax in på loftet medan en riktig tropisk regnskur passerade förbi.

Lagom tills jag vaknade på söndag morgon hade den närliggande kyrkan fyllts med uppklädda människor. Det spelades mjukt på ett piano samtidigt som psalmer sjöngs i en behaglig volym. Jag cyklade ner till affären för färskt bröd och hade senda en lugn frukost innan det bar av på nytt för att finna helikopterfirman som hade ett specialerbjudande under helgen. Efter lite oklara direktioner av Christel som hade flygit dagen innan var jag plötsligt sex kilometer längre ner längs vägen utan att ha skymta någonting. Jag fick hjälp vid ett hotel som förklarade att det låg mycket nära där jag bodde. Jag forsatte istället runt den 32km långa ön, kom tillbaka till lodgen och åt lite innan jag på nytt försökte finna till helikoptern. Efter en fem minuters flygtur vände det tillbaka hem. Det var fantastiskt vackert att se lagunen ifrån höjden som helikoptern gav, men det kunde för mig jämföras med min bergsbestigning dagen innan vilket gav en obegränsad tid av att beskåda de bedårande färgerna som lagunen erbjöd. En ny ung och mycket söt tjej hade anlänt när jag återkom till Loden. Hon var ifrån Tyskland och verkade kunna tala bra Engelska. Inombords log jag stort i hopp om att kanske kunna spendera lite tid tillsammans i paradiset där endas par existerade. Jag åt middag och frågade senare om hon ville följa med på en promenad innan det blev för mörkt ute. Solnedgången hade vi tyvärr redan missat. Hon hette Sarah och det var hennes fjärde vecka hemifrån. Tidigare hade hon rest en vecka längs Kaliforniens västkust och därefter två veckor runt på några av de andra underbara öarna som Franska Polynesien hade att erbjuda. Nästa stopp var NZ och även hon satt på samma flyg tillbaka på söndag eftermiddag. Väl tillbaka pratade vi med Gérard och Christel om meditation och fasta när Sarah plötsligt hämtade en tårta! Det visade sig vara hennes födelsedag.

Nästa dag packades massäck och mängder av vatten innan vi for iväg och blev avsläppta vid Matira Beach i tre kajaker. När vi återkom efter en underbar dag med snorkling och picknick på en strand saknades en paddel. Det var såklart jag som hade tappat den någon gång under tiden vi snorklade. Jag hade lånat en av flickornas paddel, paddlat omkring i ca en timme och hastigt bestigit en topp av en ö i hopp om att skymta något innan jag insett att det såklart var omöjligt att återfinna den. Jag återvända tillbaka till de strandsatta fickorna på den öde ön och fick sedan straffet att bogsera en av dom tillbaka till där vi startade vår expedition. På det får inte glömmas att det tillkom en räkning på över tusen riksdaler. När vi blivit upphämtade och var tillbaka stod en kall dusch högt upp på listan. Senare bestämde jag och Sarah oss för att laga mat tillsammans. Det fick återigen bli pasta bolognaise och till det prövade vi oss på min vodka kokos och hennes rom som hon burit med sig hela vägen hemifrån Tyskland. Senare under kvällen kom Christel över på en drink innan hon ganska snabbt lämnade oss ensamma igen då hon kände sig riktigt utmattad och såg fram emot lite sömn på soffan hon krashade över på då det inte fanns någon ledig lägenhet för tillfället. Jag och Sarah blev uppe till närmare tretiden innan också vi försökte somna in bland alla kacklande tuppar och annu en tropisk regnskur som passerade ganska så kvickt.

Tisdag morgon fick kämpa för att få se mig i liv! Tillslut satt jag ute på terassen och efter två koppar kaffe började kroppen att reagera på signalerna. Efter en lugn och mycket varm förmiddag kom regnet lagom till eftermiddagen. Sarah lagade en färsk tonfisksallad som verkade vara en lokal rätt i Franska Polynesien. Jag gillade den startk! Vi spenderade kvällen och natten med mycket prat och gick senare ut för att se på stjärnfall på den klara himmelen. Jag fick se mitt näst största stjärnfall någonsin. Vi bestämde oss för att sömn inte existerade och när klockan slog 04.30 var det lagom med en kopp kaffe i väntan på soluppgången. Onsdag förmiddag spederades lugnt vid lodgen och lagom till lunch väkte jag Sarah som råkat hamna tillbaka i sängen. Jag hade lagat till några hamburgare med diverse tillbehhör som vi tömde ner i säcken. Vi sa adjö till Christel som skulle åka tillbaka hem till Nya Katalonien innan vi till sist tog oss iväg ut på en liten upptäcksfärd på varsin cykel. En regnskur vid stranden och kaffe inne på en bar slank ner innan vi fick lov att vända tillbaka hem då Gérard skulle bjuda på middag vid sjutiden. Fantastiskt god mat lagad av en gammal fransk kock! Jag och Sarah återgick senare till våra samtal om allt och inget innan en tidig kväll väntade då vi dagen efter skulle upp för en 12km kajaktur.

Solen stekte lagom på våra möra Europeiska kroppar när vi sakta tog oss ut på lagunen. Vi besökte snabbt en privat ö och fann lite snorkling innan vi smått utmattade närmade oss vår picknick ö. Vi frågade de lokala om det var okej att stanna och vila oss en stund i hettan. Efter att lite bröd, nötter och färsk frukt sjunkigt ner fattades bara några minuters vila där vi nu låg och lyssnade på havets små vågor under trädets skugga. Jag slumrar snabbt till då plötsligt två pojkflickor kom förbi med en uppskuren frukttallrik och önskar oss varmt välkomna till Bora Bora. Tillbaka efter ännu en underbar dag i paradiset lagar vi till lite enkel mat och tillbringar kvällen uppe i Sarahs lägenhet med hennes toppvy. Vi sover båda ut på fredag morgon och tar en tur upp till ett vackert träd som jag vandrat till tidigare under vistelsen. Där stöter vi på skräckinjagande mördarmyggor stora som bin. Vi tar lite bilder och vandrar sedan tillbaka ner till våra cyklar. Sista heldagen bokade vi en båttur runt hela lagunen. Vi snorklade vid underbara koraller och färglada fiskar, simmade med hajar och stingrockor samt stannade till på en ö för att äta en underbar lunch! Senare bestod dagen av att packa, tvätta och se till att verkligen få med sig allt.

Sarah tog på söndag morgon ett tidigare flyg till Papeetes internationella flygplats där vi några timmar senare möttes upp igen. Vi satte oss ner vid det enda existerande kaféet och skrev några kort då jag insåg att jag inte hade alla adresser som jag skulle behövt. Plötsligt hade tiden runnit iväg och det var bara en timme kvar tills planet lyfte. Vi hade inte checkat in våra väskor eller passerat någon kontroll ännu. Vi skyndar oss iväg och när vi lämnar våra uppgifter för att få våra biljetter visar de sig att jag inte får följa med på flyget då jag inte har någon utresa ifrån Nya Zeeland. Jag visste väl om detta då jag varit där två gånger tidigare. Skillnaden denna gång var att polisen när jag lämnade Nya Zeeland inför resan till Franska Polynesien sa till mig att det inte behövdes så jag bekymrade mig aldrig om det hela när jag var i paradiset. Efter att jag börjat ifrågasätta hur det kunde vara möjligt kommer den ansvarige och ser på mig som om jag är hjärndöd då han sagta säger, nu tar vi detta ifrån början.. Och så drar han ut på varenda ord när han säger: Har du en biljett bokad ut ifrån Nya Zeeland. Jag svarar såklart åter nej och börjar att få lite panik.. Jag känner hur mycket jag skulle vilja möta denna hjärndöda polis igen! Jag gjorde mitt bästa för att behålla lugnet när de säger att jag kan boka en panikbiljett. Tankar flög omkring, jag hade ju inte tänkt det minsta på när jag nu skulle lämna Nya Zeeland igen. Vi börjar att se på några biljetter när jag fått ur mig ett datum. Den ansvarige killen skiftar och blir plötsligt riktigt trevlig. Efter att ha skrivit ut några exempel frågar han om jag är säker på mitt datum. Jag frågar om jag har något alternativ då tiden börjat att rinna ut. Han meddelar att planet inte lyfter utan oss. Jag bokar till sist en biljett som blev tre gånger dyrare än vad jag tidigare fann. Väl vid betalningen fungerade inte mitt Visa kort så Sarah fick lov att betala resterande 800kr när jag tömt min plånbok på de Polynesiska pengarna. När vi sedan börjar springa och ska ut igenom dörren trycker jag till istället för att dra in den. Dörren fastnar och vi kommer inte ut. Personal kommer fram och försöker vrida och vända och peta med en pänna innan vi till sist får upp den igen och vi kan springa till den första säkerhetskontrollen. Allt var stängt då vi var de sista resenärerna. De slog på bandet till skannern igen och vi gick igenom med grönt ljus. In med allt i fickorna och springandes med byxorna halft nere förösker jag stoppa i bältet samtidigt som jag kommer fram till sista stoppet där vi visar upp våra biljetter och springer nedför trapporna och ut på flygplatsen. Vi fortsätter fram till planet och uppför trapporna. Alla väntar tyst i planet och vi var äntligen på plats!

Efter en trevlig helg med Nyck och hans vänner spenderades ytterliggare några dagar i Auckland city innan jag och två tyska killar, Carl och Niklas tog en 4,5h färja till Great Barrier Island. Där vandrade vi i regn och rusk i tre dagar. Korsade ön och badade i varma källor. Sedan ansåg vi oss värda två nätter på ett hostel vilket var ett eget hus med varsit rum uta på en åker. Jag hade lyckats dra på mig öronvärk och lite feber vilket ledde till två ganska avslappnade dagar utan några direkta utflykter. Ön hade ca 500 pers boende permanent. Underbara människor som flytt ifrån vår stressiga miljö. Får skriva mer vår tripp en annan dag